Godmorgon.
Jag har till att börja med en fråga, ifall jag har någon datorkunnig läsare. Min ena USB-port blir galet varm när jag har nåt ikopplad, så hela den sidan av datorn är näst intill brännhet om jag har något i länge. Vad beror det på, är det farligt?

Funderar på att gå på Sälsten och se om svanarna är där..vill ju ta kort på dem, får ta med mig några brödskivor och se om jag kan hitta någon. Synd att det inte är så varmt idag, då måste man ju klä på sig ordentligt, så tråkigt! Blir nog bra ändå, då blir jag åtminstone inte så varm. Ipod och kamera, sen är jag borta med vinden..
Ska bli varmt imorgon och på lördag iallafall, trevligt, då kanske man kan ha kjol på sig, har sprungit runt i jeans i 8-9 månader i sträck, jag är trött på det! Ge mig värme!!
Ge mig mat.. Jag svälter. Måste verkligen gå och äta frukost, haha. Ciao!

De flesta av er minns den ångest jag uttryckte i julas, så allt kändes som att det borde vara rätt men var så förbannat fel. Jag borde ha varit glad och lycklig och haft julstämning i själv och hjärta, men det enda jag ville var att fly från alla måsten och alla krav, och jag tillbringade t.o.m julafton hos mamma och jag är inte hundra på om det var bra eller dåligt. Jag tycker verkligen inte om jul.
Vet ni vad jag kom på mig själv med att göra idag när jag satt på jobbet, när jag stod i fönstret med en underbar solnedgång framför mig, med en önskan om att just du skulle ställa dig bredvid mig och hålla ena armen om mig i en halv omfamning, medan vi såg solen gå ner i tyst samförstånd?
Jag längtade efter julen.

Det, mitt herrskap, bevisar den eviga tesen om människan, och den bevisar att jag inte är annat än mänsklig. För gräset är alltid grönare på andra sidan, och allt kan alltid bli bättre. Och jag kommer aldrig vara nöjd, för var jag än flyr, så tar jag alltid med mig mitt eget huvud. Onekligen den viktigaste läxa jag lärde mig av flytten till Härnösand.

Så julen, du är välkommen, allt kan egentligen bara gå upp härifrån, så vi ser med stolt blick och med mod i sinne mot framtiden. Visst gör vi?

Ibland känner jag mig jävligt ensam med mina halvt djupa, halvt ytliga tankar. Min blogg blir bara mer och mer obegriplig, antar att jag snart får lägga ner det här helt och hållet. Läsarantalet minskar för varje dag som går, så.
Sovdags. Sista april imorgon, och jag är ensam. Ses vi på Smitingen med en flaska whisky?
Ciao!

Trots att det är grått ute idag så inser jag att våren är på väg. För det är ljust ute när jag går upp, och det är relativt ljust ute när jag går hem. Så enkelt är det att övertyga mig om att det är vår. Någon annan måttstock har inte jag.
Jag har insett att bloggen blivit lite depressiv på senaste tiden, det är egentligen inte riktigt meningen, men jag är i en ganska svår tid i mitt liv just nu, jag får såna perioder. Det går över..



..att se skönhet,
att vilja studera den i detalj..

Trouble is her only friend

(klicka på bilden)


I’m a little surprised by you kiss,
and who’s going to blame me for this..


..and where do you go when you’re lonely,
wherever it is I’ll follow..

Har köpt böcker idag. 4 stycken. Två deckare, en roman och en som jag inte har så stor koll på, verkar vara en form av historisk skildring som man egentligen inte vet om den är sann eller inte, tror jag. Blir bra det här.
Hursomhelst, började småläsa i romanen. Okej, den stod på romanhyllan, vettefan. “Livet på en kylskåpsdörr” heter den. Underligt upplagd bok, men i vilket fall så undrar jag lite lätt VARFÖR jag alltid dras till böcker som på ett eller annat sätt innefattar att någon får cancer och dör. HELP.
Såna böcker får mig att gråta floder, mest för att jag är så jävla rädd. Jag vet inte vad det är för fel på mig, jag vet inte det. Jag har ibland så vansinnigt svårt att andas, och jag vet inte varför, jag vet inte om jag vill veta ens. Men bara det faktum att jag är fullt medveten om att jag kanske förstör kroppen ännu mer bara genom att vara helt passiv gör ont. Jag har rökande föräldrar, båda rökte inomhus under min barndom, jag har diverse släktanlag för cancer och jag är dessutom uppvuxen i ett område där det kom mycket radioaktivt nedfall. Jag är fullt medveten om att jag har lite större risk att få cancer. Tänk om jag har cancer? Tumörer i lungorna?
Eller tänk om det bara är lungemfysem? KOL?

Okej, jag hetsar upp mig. Whatever.

Visste ni btw att den vanligaste platsen utanför hemmet att ha sex på är i bilen? och att nn livlig sexakt kan bränna över 450 kalorier, men då gäller det att kämpa cirka en och en halv timme. Den ni!
Man kanske ska ägna sig åt sex istället för träning? Tanken är onekligen frestande! ;)
Ciao!

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3048037.ab
Kolla 24 juni i listan.
Nejdå, jag är inte lite hypokondrisk. Men ändå.
Förbannat läskigt, nonchalanta läkare som inte fattar att även unga kan vara sjuka, och alla som kommer till vårdcentralen är inte ute efter att bli sjukskrivna.

Jag har många gånger fått höra att kvinnor självmant gör sig till offer. Igår fick jag ett konkret bevis på att detta faktiskt existerar, om än inte alls i den omfattning som många (män?) vill få det att framstå som. Jag är inte mycket för jämställdhetsdebatten överhuvudtaget, inte när en jämställd uppfostran har blivit synonymt med att inte ha blått eller rosa i kläder eller prylar till barnen, och flickor får absolut inte leka med dockor för att det gör dem svaga. Debatten har spårat ur totalt och det är så jävla larvigt. Istället för att fokusera på det som är viktigt, se över undervisning och hur skolpersonal agerar i frågorna ifall något händer under skoltid, så tror man alltså att färgen på kläderna när barnet föds är sjukt viktiga för barnets utveckling. Jag börjar förstå varför jag aldrig kunde bli lastbilschaufför; jag hade ju rosa kläder på mig när jag var liten. (Eller så beror det på att jag är för lat? Att jag har en egen vilja? Kan det vara så jävligt?..)

Nej, då finns det istället de som självmant gör sig till offer. De som varje minut måste tala om att “i egenskap av kvinna tycker jag”. Vad tusan har en persons kön med en persons åsikt att göra egentligen?
Jag är sen ett par dagar tillbaka medlem i ett diskussionsforum på Facebook (jag vet, trams), gruppen finns till för att hedra 15-åriga Sofie som blev våldtagen och sedan tog sitt liv, men också för att diskutera hur man kan komma framåt i arbetet för att minska antalet våldtäkter per år. Det är klart att kvinnojourer och sånt är bra, så att de som har behov av det kan få hjälp ifall man blivit utsatt. Men, det är inte grunden till problemet. Det är som att tycka att anläggning av kyrkogårdar är en bra lösning på alla mord som sker.
hur som haver så har vi i denna grupp en moderator som tydligen arbetar med just dessa frågor, jag vet inte riktigt vad hon gör (av nedan nämnda anledning), men jag antar att hon jobbar på en kvinnojour eller dylikt, samtidigt som hon blir rehabiliterad efter en våldtäkt.
Säkert jättetrevlig, men jävligt barnslig som moderator. Det jag dock mest stör mig på är ett uttalande jag nyss läste.
Är en kille som ifrågasätter vad hon har för källa till sina uppgifter om antalet våldtäkter per dag. Det vill hon inte redovisa, samt; “lägg av och käfta med våldtäksoffer!”

Jag höll på att trilla av stolen.
Är en våldtäkt ett livslångt legitimt skäl att bete sig som en barnunge utan att någon får säga emot? Är det faktum att man själv blivit drabbat överhuvudtaget något som gör nytta varken till eller från i en diskussion? Är det ett argument, som för att påpeka att de med egen erfarenhet har åsiktsförtur?

Och där, mitt herrskap(får man säga så? Eller kommer F! rusandes då..?), har ni en troligtvis väldigt vanlig anledning till att kvinnor gör sig själva till offer.
Och ja, jag var verkligenverkligenverkligen tvungen att skriva ett skitlångt blogginlägg om det, för annars exploderar jag av irritation!

Jag har svårt att andas sen igår kväll, jag vet inte vad det beror på. Det är inte ofta jag har det, vanligen är det ju så att jag bara inte får tillräckligt med syre oavsett hur mycket jag andas, men nu är det riktigt tungt. Ska se om jag hittar astmamedicinen. Varm är jag också. Hjärtat får väl kämpa lite extra just nu gissar jag på.

Nu ska jag gå igenom bilderna från igår. Ciao!

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1546637/tv-4-sager-nej-till-sd-reklam

Demokrati my fucking ass.

Idag har jag varit ute. Mycket. Jag tog helt resolut med mig min sambo ut till Lotsstugan, och eftersom det var varmt och skönt (och ingen av oss äger något motordrivet fordon) så fick vi gå. Gissar på att det är kort över en mil dit ut, sista 2-3 kilometrarna är det ju uppförsbackar och nerförsbackar om vartannat också så den sträckan var jobbigast. I övrigt är det bara raksträcka i princip.
Skönt var det. Varm och bra, lite för mycket kläder med oss men det var ju bara att ta av. Väl framme vid havet satt jag på en vindskyddad plats med uppkavlade jeans och solade magen. Sånt kan man ägna sig åt på en lördag.
Självklart fotograferades det en del, har inte hunnit gå igenom än, men ska göra strax.

Medan jag strosade omkring på klipporna och såg på det vilda havet, så insåg jag en sak. Jag är förmodligen mer ensam nu än jag någonsin varit förut. Den där totalt förlamande känslan av att inte veta vart man hör hemma överhuvudtaget. Jag vet inte hur min arbetssituation kommer att se ut i sommar, eller i höst för den delen. Jag vet inte vad jag kommer att ha för ekonomi. Har jag råd att bo kvar? Har jag råd att flytta? Har jag råd att leva överhuvudtaget? Jag vet inte. Jag hatar ekonomiska bekymmer, det gör mig panikslagen att inte veta hur jag ska försörja mig.
Dessutom har min sambo mer eller mindre gjort klart för mig att han inte kommer att flytta nånstans, för han är inte säker på att få jobb, och det har han ju här. På sätt och vis förstår jag honom, och jag anklagar honom verkligen inte, han har ju i princip fast anställning. Men det får mig förstås att känna mig ytterligare övergiven att inte veta om en flytt för mig även innebär ett slut på mitt förhållande. Ett pris jag är högst ovillig att betala eftersom jag älskar min sambo, isåfall verkar min idé om att bosätta mig i ett tält i någon random skog som en jävla mycket bättre idé.
Men återigen, så är jag ensam. Jag har inget 100%-igt stöd i tillvaron, jag har ingen fast punkt. Jag har ingen som är min, jag har förmodligen ingen som kommer att vara i mitt liv de närmaste 50 åren. Tråkigt. Får mig att känna mig ytterligare lite uppgiven.

Jag har förresten gjort något trevligt idag. Jag har sträckläst en bok. För första gången på 2½ år har jag frivilligt läst en bok, och på ett par timmar har jag läst ut den. Den där fascinerande känslan av att totalt fastna i en handling sköljde över mig, och jag tog emot den.
Sen måste jag tillägga att det är fascinerande att jag kliver in i en bokhandel, läser ett antal bokbaksidor, väljer en som verkar bra, och lyckas tajma in en som utspelar sig i Härnösand. Inte stod det något om det på baksidan heller. Och man kunde ge sig fan på att t.o.m Intervjubolaget nämndes i bokjäveln. Såklart. Komma undan jobbet på fritiden my ass, haha. Hursomhelst så är Som glöd blir till aska av Annika Sjögren en läsvärd bok.