The day before yesterday people walking by Times Square in New York could see three huge trays filled with meat and blood. Dinner.
The only problem for the bypassers seemed to be that there were humans in the trays, not animals.

This was a protest action by PETA People for the Ethical Treatment of Animals), they do these kind of things every now and then to make people open their eyes to the way they live.

I’m not going to lie. I eat meat. Because I like meat. But I’m trying to stop.
I’d rather make that huge change in my life to something that I’ll be able to keep doing, rather than turning vegetarian over night and then realize that I don’t know shit about how to live without that basic source of protein that I’m used to. Therefore I’m swapping the meat to other things. For example, I don’t use ground beef anymore, because Quorn works fine, if not even better.
My guess is that chicken will be the most difficult to let go of, because damn, I really do like chicken.
My only reason to why I’m doing this is my bad conscience. I feel bad when eating animals, it’s as simple as that.

What’s your opinion on there protest actions? Disgusting? Good? Needed?
I don’t judge, I’m just curious.

GOD I FORGOT TO SHOW YOU THE GOOD NEWS!!!!!
I went to the post office today, and guess what I picked up there?
omgomgomgomg…..I’m so excited…I just can’t hide it…


Oh my, we all know what a package from Waterstone’s means, don’t we?


I just can’t wait to open it!!!
(and yes, my hand looks wierd, it does so IRL too since a little accident which made my fingers crooked)


OH. MY. GOD. It’s here! It’s finally here!


Oh….. gosh I’m actually holding my very own copy of this wonderful book in my hand!!


And there he is. This is so wierd. I’ve been following Twilightguy for a long time now, and I’m always looking forward to a new videoblog from Kaleb. Therefore, this feels….odd, and enormous, and I’m so happy for Kaleb for getting this chance. I mean…this is huge! And I’m so excited that some might think that it’s ME who’s got a book published, not a guy in LA who I’ve never met. (but I want to, and I will)
But the thing is, Kaleb is not just some random guy who has read the Twilight series, there are plenty of random guys who have done that. Kaleb has a special ability the make his readers and fans care, he makes them a part of his blogging in a very unique way. I don’t follow many blogs, I don’t even read many blogs. But Kaleb’s blog, I do read.
I guess this book will become a hit partly because of that, he has so many fans who, just like me, want to read everything he has done. We are so proud of what he’s achieved, and I’m so looking forward to see what he will bring us next!

Tribute posts is the shit. I’m so excited….

Vid närmare eftertanke är nog borderline närmare verkligheten vad gäller min personlighet, och har fått höra även detta, men om jag jämför så är det nog mer åt det hållet. Eller en brutal kombination av båda, eftersom, såvitt jag vet, har personer med borderline inte uttalade näst intill hyperaktiva perioder, men det är väl på sätt och vis en motreaktion mot depressionen innan. Hmm. Jag analyserar sönder mig själv, ja det gör jag. Lönar det sig? Nej, det gör det inte, men det vore schysst att ha en förklaring till varför jag är en sådant psykfall. Finns fler symptom hos borderline som stämmer in på mig, t.ex det faktum att man vid en (ofta inbillad) risk för förlust av en relation till t.ex en vän, knäcker av all vänskap och i princip jagar iväg personen ifråga. Detta har jag numera för vana att varna de flesta nya bekantskaper för, för det beteendet försvinner hos mig efter ett tag och sedan kan jag vara vän med en person väldigt länge, men jag får alltid en sån där knäpp att delvis omedvetet jaga iväg mina närstående. Det kan återkomma flera gånger, men första gången är alltid mest uttalad. Tror att jag har ett väldigt bra vittne till detta, nämligen en nära vän som jag varnade just för det här, och han kände igen det när det väl kom. Tyvärr har vi ingen kontakt idag, så ibland hjälper inte varningarna. Jävligt synd, för jag tycker om honom väldigt mycket.

Som sagt, jag är ett mindre psykfall. Sweet.

Över till något intressantare än en sönderanalys av min störda personlighet;
Inte för att det hr är mer normalt på något sätt då men :P



Ser inte detta ut som en karta där man valt att undvika motorvägen utan ta snabbaste vägen hem till Härnösand från Sundsvall utan att gå på E4:an? Duktiga ni är!
Detta är ett nytt litet projekt jag dragit igång, ska vänta ett tag tills det blir lite varmare samt tills kvällarna blir längre. Den här sträckan är nämligen dubbelt så lång som motorvägen, den går att korta av på några ställen dock, var tvungen att kryssa i ett stopp i Söråker för att få till så den valde att gå till höger om motorvägen istället för vänster, inbillar mig att det är schysstare natur på den sidan nämligen och jag har ju självklart tänkt ta med kameran. Hur jag nu ska orka bära min kamerautrustning i såpass många mil återstår att se, jag får träna innan. Ett par turer ut till Lotssstugan så är jag fit for fight!
Frågan är nu vem som följer med mig. Jag är inte helt sugen på att gå själv, ipoden är inte såå underhållande och min sambo lär inte vara helt på med tanke på gnället vid 2-milapromenaden, haha.
Vet ju att jag har en del kollegor och annat löst folk som läser, nån som är på? :D
Annars får jag slutföra min störda idé själv, hahahaha!

Update om min dag kommer senare..
Ciao!

Sitter och funderar på det här med smycken. Hur viktiga de kan vara för en, inte bara för att det är vackert utan för att ett smycke kan säga mycket om en person. Jag har själv ett smycke jag burit varje dag i två år, och kommer fortsätta bära, bara för att det symboliserar mig, den jag är. Jag bär en liten silvernyckel i en kedja runt halsen. Jag letade länge efter en bra nyckel, innan jag hittade den här. Den symboliserar för mig att jag inte släpper vemsomhelst inpå mig, jag är låst för omvärlden. Någon har låset, jag hoppas att jag kan hitta den personen.
Jag vill hitta Dig, sedan släpper jag aldrig taget.

Fick en utmaning för ett tag sen, den var lite olik andra men just då orkade jag inte ta itu med den, men nu tänkte jag göra det. Det handlade om att man skulle berätta 7 sanningar om sig själv, antar då att det syftar lite på sanningar som inte är typ allmänt kända (som exempelvis att jag har en blogg, det vet ju redan alla..). Så, här kommer 7 spännande(?) sanningar om mig!

1. Jag är beroende av energidricka. Och jag menar inte “åh jag tycker om att dricka massor av energidricka” utan jag måste ha minst en energidricka om dagen, annars fungerar jag inte. Jag blir trött, olustig och tråkig, och jag hatar allt omkring mig. Det är ett sjukligt beteende men inget beroende jag tänker bli av med. Priset för att klara av att göra mitt jobb på ett proffessionellt sätt är 4,50 kr per dag, det är ingenting.

2. Jag äter helst ensam. Eller snarare, jag hatar att äta i sällskap av andra. Jag vet faktiskt inte vad det beror på, jag har inte direkt några traumatiska minnen i bagaget eller så, jag bara avskyr att äta tillsammans med andra. Numera har jag inga problem att äta med min sambo, men vi har ju varit ett par i över 2 år så det kanske är naturligt. Man kan vänja sig vid allt.

3. Jag avskyr att köpa kläder. Okej, tröjor och linnen och sånt är ok, underkläder går också bra. Men byxor, och skor, sånt som alla tjejer ska tycka så mycket om med andra ord, nej, fy sjutton! Skor köper jag om jag måste. Byxor köper jag bara om jag känner att jag orkar prova 500 par innan jag hittar något som passar, jag har uppenbarligen en väldigt konstig kroppsform för att hitta byxor som sitter bra är alltid ett heldagsäventyr.
Sen finner jag helt enkelt inget större nöje i själva shoppandet, utan jag gör det nästan alltid för att jag känner att jag varvar för få plagg och därmed måste folk helt enkelt tro att jag inte äger några kläder. Vilket jag gör, men jag är jävligt lat. Och jävligt inte-modeintresserad.
Frågan man bör ställa sig, är jag kvinna?

4. Jag kan inte läsa. Jo, det kan jag, men jag kan inte gosa ihop mig i soffan med en kopp te och en bok, för jag klarar inte av att läsa böcker. Detta för att när jag failade gymnasiet, dvs efter någon månad in på tredje året när jag jobbade heltid för att betala hyran och räkningar, och böcker per automatik förknippades med lektioner och läxor jag aldrig skulle kunna komma ikapp med, så upphörde även min förmåga att finna nöje i att läsa böcker. Jag har haft ett stort intresse för böcker ända sedan jag lärde mig läsa, redan innan jag började förskolan. Förhoppningsvis kommer jag över det här.

5. Jag är otroligt nostalgisk. Nästan sjukligt nostalgisk. Jag kan bli näst intill gråtfärdig av nostalgikänslor av en låt som påminner mig om något i mitt förflutna, en plats som betyder något speciellt osv. Ett bra exempel på detta fick jag uppleva när jag åkte till Vingåker för att hämta Tiffy i början av januari, och bussen stannade till i Gävle Bro. Jag har varit på den restaurangen en enda gång, och det var när jag flyttade till Härnösand 2004, så min nostalgi är kanske inte så förvånansvärd. Men ändå. Väldigt nostalgisk.

6. Jag är bäst på att slåss mot mig själv, rent psykiskt. Inte bara då att man själv alltid är mest kritisk och är den som är bäst på att mobba en, utan jag jobbar emot min egen vilja. Hela mitt liv har jag velat smälta in och “vara som alla andra”, likt förbannat gör jag allt tvärtemot. Jag söker uppmärksamhet på alla möjliga och omöjliga sätt, och jag är personalsamordnare på det företag som förmodligen(utan tvekan) har högst personalomsättning i stan, vilket innebär att jag träffar sjukt mycket folk.
Hur jobbar jag egentligen? Jag har nog innerst inne insett att jag omöjligen kan smälta in, därför gör jag det bästa av situationen genom att sticka ut till max istället.

7. Jag tycker inte om att få saker. Det känns lite pinsamt sådär, som att “men gud, vad har jag gjort för att förtjäna det här?”. Jag blir alltid glad när jag får något, det är inte det, jag menar jag har fått en systemkamera och en iPod av min sambo, bara det bräcker väl det mesta? Och detta innan vi hade gemensam ekonomi.. Så det är inte det att jag är otacksam, jag har bara så svårt att ta emot saker. Jag är ju kass på att ta emot komplimanger också, så det går väl igen det där..

Så *puh*. Färdig!

God morgon! Idag är det mulet och ett gäng minusgrader, ungefär så som det varit hela vintern med andra ord.
Om någon timme ska jag iväg hemifrån, men innan dess ska jag tvätta och torka håret, får se om jag hinner (annars har jag otur, då får jag gå ut med blött hår!)

Satt och funderade förut och kom på en grej. Det här med bloggar, är inte det ett ganska underligt fenomen? Signalerar det inte något lite obehagligt att försöka få så många människor som möjligt att engagera sig i ens vardag? Vad tyder det på, att vi är ensamma som vill ha bekräftelse?

För mig började bloggandet som en självläkningsprocess. Jag hade otroligt mycket smärta och ilska inom mig, och var tvungen att tappa av det någonstans, bloggen var ett bra sätt. Innan jag började blogga skrev jag dagbok, men alltså..det blev helt enkelt för drygt att skriva med papper och penna, så jag sökte andra alternativ. Jag vet inte riktigt varför jag nödvändigtvis skulle skicka ut allt på internet, jag antar att jag bara ville att nån skulle höra.
Och på den vägen är det, detta var 2005, nu är året 2009 och jag sitter här med en ganska ny blogg (startades 19 januari), eftersom jag kände att jag var redo att lämna det förflutna bakom mig, iallafall bildligt talat. Sen var väl blogg.se’s bristande funktionalitet också en bidragande orsak, jag vill att min blogg ska vara uppe 24/7, that’s it, inga undantag. One.com kunde erbjuda mig det för en liten slant, samt att jag fick en egen domän också, så det var ju bara thumbs up!

Nu måste jag verkligen hoppa in i duschen, när jag kommer ut ska jag kika om det kommit något nytt om Ppirate Bay-rättegången!
Pusshej

Jag ska berätta för er om en sak som hänt mig.
När man träffar en person, och man känner på en gång att det är något speciellt, och efter några minuter känns det som att man känt varandra hela livet. När man står och pratar om något random ämne, och oavsett vilket ämne det är, så inser man hur mycket av sina känslor och tankar man delar med den här personen. Man inser att man har så mycket gemensamt, erfarenheter, idéer, värderingar. Att inte behöva beskriva varje känsla ord för ord, utan kunna påbörja meningen och få den avslutad av någon. Att veta att den som sitter mittemot förstår, och att slippa tveka och analysera. Att veta att personen ifråga vet allt om en, vare sig man försöker dölja det eller inte. Oavsett vilka murar man bygger upp, så ser hon igenom.
Att inte kunna värja sig, och inte vilja.

Och jag beundrar henne för hennes styrka, för att hon ser rakt in i min själ, vet och ser vad jag har därinne, och ändå inte backar. Det borde skrämma vemsomhelst, men det skrämmer inte henne. Hon respekterar mig för den jag är, trots allt det hon vet om mig, som jag inte berättat.
Det är vad som hänt mig.

Såhär trivs jag som allra bäst.

Tunna kläder, solsken, blått vatten och min kamera i handen.

Nu är det snart dags att gå och lägga sig. Är trött, och dessutom vill jag gå upp rimlig tid imorgon. Dvs inte 11.50, vilket jag lyckades med imorse (idag?) trots att jag ställt väckarklockan samt att jag fick väckningssamtal (vilka jag inte besvarade eftersom jag inte hörde dom).

Men FÖRST måste jag berätta att det har fötts ett yngel hos oss! Det är det första ynglet som föds i vårat akvarium, och det är en liten guppy! IIIH så roligt :D

En annan rolig sak som ingen annan kommer fatta det roliga utav egentligen är att jag idag, för första gången på snart ett (tror jag) fick respons från en gammal internetbekant. Vi blev ovänner om nån skitsak för länge sedan, jag har många gånger försökt ta upp kontakten utan att lyckas, eller ens få någon respons överhuvudtaget på mina försök. Idag hörde jag för första gången av honom sedan den natten, för något som hade kunnat vara en livstid sedan. Jag ville bara skriva det..liksom.

Sovadags!

Läser i Aftonbladet att skoldirektör Stephan Rapp i Jönköping kommit fram till ett väldigt bra förslag. Nämligen att föräldrar inte längre ska vara tvugna att betala sina barns skolmatsäckar, dvs att skollagen om en kostnadsfri grundskola kanske äntligen kommer att följas. Har ju varit mycket diskussioner om det här tidigare kring insamlingar till skolresor osv. Jag tycker att det är otroligt viktigt att man inser hur svårt det är att vara fattigbarn. har själverfarenhet av det tyvärr, och man är redan tillräckligt utsatt för att man inte kan ha rätt kläder, en schysst väska, eller vad det nu är. Att sedan utsätta barnet för ännu mer av samma vara genom att samla in ex antal hundralappar under ett skolår, som barnet inte kan betala för att föräldrarna inte har råd, och sedan får går och skämmas för det och få pikar från klasskamraterna.. hur kan man någonsin försvara det?

Det nya förslaget kring matlådor är därför väldigt välkommet. Skolmaten ska vara gratis, den är betald via skatten och något som skolan ska stå för. Punkt slut.
Sedan kommer Malin Wollin med ett så dum inlägg att jag imponeras över att hon faktiskt vågat skicka iväg det. I hennes värld finns tre felaktigheter.

1. Om ett barn är ute och traskar i skogen hela dagen, räcker det då med två mackor, ett äpple och en flaska saft?

2. Hur många barn tror du egentligen har med sig mackor och en sirapsflaska med saft? Dom flesta har nån sallad, eller pannkakor och sylt, and so on. Och där var barnet utsatt igen..

3. Tror Malin verkligen att det går att köpa två skivor bröd och tre skivor ost, och en klick smör? Nej, faktum är att man måste köpa en hel limpa, säg för 20 kr då, sen hinner man inte äta frukost på ett par dagar och då är limpan mögligt. 20 kr i sjön. Ost, ost är dyrt. Finns att köpa färdigskivad ost kostar kanske..20 kr per förpackning? Ska du ha större valfrihet så blir det en 50-60 kr för en ostbit. Ett paket Bregott kostar väl, ett sånt där litet då, 15 kr tror jag. Lek med tanken att du är en stressad ensamstående mamma med två barn, exakt hur ofta hinner du äta frukost? Inte ofta. Den där “svennebananmatsäcken” för en tia kan alltså med lite otur kosta ända upp till 55 kr. (förutsatt att du köper färdigskivad ost). 55 kr kan jag tillaga en hel middag på för både mig och min sambo.

Det som äcklar mig är de som skrivit i kommentarerna under hennes dumma inlägg att “tramsigt, har man inte råd ska man inte ha barn” osv. För det första låter det som något Blondinbimbo hade kunnat säga, och det är ingen komplimang överhuvudtaget. För det andra, så bara för att en del föräldrar tycker att det är dåligt att lagar efterskrivs för att de själva gärna vill skicka med en skrytmatlåda för att visa upp att “vi har allt råd vi!”, så är det dåligt att andra inte har råd?

F.ö är det nog ganska vanligt med separationer idag, man kan ju inte låta bli att skaffa barn för att risken finns att man separerar och därmed får sämre ekonomi. Isåfall skulle det inte födas några barn i Sverige.